Är cannabis ett universalmedel för matsmältningssjukdomar? (DEL I)

Brain

Expert Pharmacologist
Joined
Jul 6, 2021
Messages
240
Reaction score
270
Points
63
GvYzLJFU7r

Inledning
Cannabis och dess derivat har visat sig påverka många gastrointestinala processer genom att påverka det endocannabinoida systemet (ECS) med antiinflammatoriska, antinociceptiva och antisekretoriska effekter. Man tror att vissa gastrointestinala störningar kan behandlas med cannabinoider: lindra kronisk smärta, illamående och kräkningar orsakade av kemoterapi och förbättra förloppet av alkoholfri fettleversjukdom och inflammatorisk tarmsjukdom. Studier har också visat att ECS har en viktig roll i ämnesomsättningen. Trots de potentiella fördelarna med cannabis har oönskade effekter hittills begränsat dess medicinska användning.

Cannabis innehåller många kemiskt aktiva föreningar, bland annat cannabinoider, terpenoider, flavonoider och alkaloider. De viktigaste av dessa är Δ9-tetrahydrocannabinol (THC) och cannabidiol (CBD). Utöver dessa finns det mer än 100 andra aktiva cannabinoider, som alla kan modulera ECS. Det senare är ett nätverk av cannabinoidreceptorer, deras ligander och reglerande syntetiserande och nedbrytande enzymer som fungerar på begäran. Bland liganderna finns anandamid och 2-arakidonoylglycerol, lipider som produceras genom metabolism av arakidonsyra. De viktigaste är cannabinoidreceptorerna 1 och 2 (CB1 och CB2), liksom den potentiella receptorn för transienta katjonkanaler (subfamilj V, medlem 1), peroxisomproliferatoraktiverad receptor alfa och det föräldralösa G-protein som är associerat med GPR55- och GPR119-receptorerna. Enzymer som syntetiserar endocannabinoider inkluderar diacylglycerollipas, som syntetiserar anandamid, och N-acylfosfatidyletanolaminspecifikt fosfolipas D, som syntetiserar 2-arakidonoylglycerol. Enzymer som fettsyraamidhydrolas och monoacylglycerollipas bryter ned endocannabinoider. ECS kan aktiveras av exogent cannabis, andra fytocannabinoider och syntetiska föreningar.

XWt5nM4fjF


Cannabis påverkar många gastrointestinala processer genom sina effekter på ECS. Cannabinoidreceptorer och deras ligander är fördelade över hela den mänskliga mag-tarmkanalen med regionala variationer i deras uttryck. Således uttrycks CB1-receptorer i det enteriska nervsystemet på epitelceller, i de myenteriska och submukosala nervplexus och finns också nära motoneuroner, interneuroner och primära afferenta neuroner. CB2-receptorer uttrycks ofta på immunceller och i det perifera nervsystemet. ECS upprätthåller tarmens homeostas genom att modulera immuntolerans, gastrointestinal motilitet, visceral smärta och inflammation. Receptoraktivering leder till ökat matintag och ökade metaboliska processer som påverkar energibalansen, inklusive lipolys och glukosmetabolism.

Effekt av cannabis på gastrointestinal motilitet
I djurstudier minskade CB1-agonister motiliteten, medan CB1-antagonister hade en prokinetisk effekt. CB1-receptorer finns på presynaptiska neuroner i plexus myentericus och submukosala neuroner. CB1-agonister hämmar excitatoriska kolinerga neuroner, vilket leder till en minskning av kontraktil aktivitet och efterföljande hämning av peristaltiken. Dessutom modulerar CB1 interneuronmedierad neurotransmission och peristaltiska reflexer genom att hämma substans P-sekretion och frisättning av vasointestinal peptid. Dessa effekter är dosberoende och oberoende av rytmstyrande celler (t.ex. Cajals interstitiella celler). CB2: s roll i fysiologiska processer är mindre väl förstådd, men deras roll i inflammatoriska tillstånd är väl förstådd.

THC och matstrupsfunktion
Flera studier har utvärderat effekterna av cannabis på matstrupsrörlighet och patogenesen av gastroesofageal refluxsjukdom. Två studier fann cannabinoidrelaterad avslappning av den nedre esofageala sfinktern; kortvarig användning av THC minskade esofageal sfinktertryck och slappnade av det, medan CB1-antagonisten rimonabant ökade NPS-trycket efter en måltid. Däremot visade en begränsad retrospektiv studie en högre prevalens av esofagussfinkterhypertoni hos kroniska cannabisanvändare, och ytterligare forskning behövs inom detta område. Administrering av THC minskade tillfälligt frekvensen av övergående avslappning av matstrupssfinktern och episoder med sura uppstötningar.

Data om cannabinoidernas roll i patogenesen för funktionell bröstsmärta är fortfarande begränsade. I en prospektiv studie fann man att användning av CB1-agonisten dronabinol under 4 veckor resulterade i en ökning av smärttröskeln, en minskning av smärtintensiteten och odynofagi jämfört med placebo utan betydande biverkningar. Således kan cannabis förbättra matstrupsfunktionen och minska symtomen på gastroesofageal refluxsjukdom och bröstsmärta utan hjärtat, även om ytterligare studier behövs för att bekräfta dessa effekter.

Gastrisktömning och gastropares
Gastrisk tömning saktas ner efter cannabinoidanvändning, vilket visas i djurstudier och begränsade studier som involverar människor, främst av effekterna av CB1-agonister på perifera och centrala nervsystemvägar. I två placebokontrollerade studier bromsade THC och dronabinol gastrisk tömning. Framför allt berodde svaret på dronabinol på kön: kvinnor hade längre magsäckstömningstider och män hade högre fastevolymer, möjligen på grund av hormonella skillnader.

En undersökning av patienter med gastropares visade att cannabisanvändning var förknippad med en förbättring av symtomen som var mindre uttalad med oral dronabinol jämfört med cannabisinhalation, möjligen på grund av potentiellt lägre biotillgänglighet. Detta tyder på att dosen och administreringsvägen för cannabis kan bidra till gastropares genom att påverka andra patogenetiska mekanismer än magsäckstömning. Mer forskning behövs för att fastställa fördelarna med klinisk användning av cannabis i vissa undergrupper av patienter med gastropares (idiopatisk, diabetisk, postoperativ).

ByzUgeQMYu


Tarmtransit
Cannabinoidanvändning fördröjertarmtransit. I studier på djur och människor har det visat sig att ökad ECS-tonus undertrycker kolinerg kontraktilitet, vilket bidrar till fördröjd passage genom tjocktarmen. I en randomiserad, placebokontrollerad studie minskade dronabinol den kontraktila aktiviteten i tjocktarmen hos patienter under måltider och under den postprandiala perioden. I en retrospektiv utvärdering av fallserier visade dessutom 6 patienter med svårbehandlad diarré som behandlades med CB1-agonisten nabilon minskad defekationsfrekvens och ökad defekationsvikt. Samtidigt hade endast 1 patient betydande biverkningar, som försvann på egen hand efter utsättning av läkemedlet. CB1-antagonister ökar dessutom kolonmotiliteten, vilket visades i en metaanalys: förekomsten av diarré ökade med rimonabant eller taranabant.

Dysreglering av de enzymer som syntetiserar och bryter ned endocannabinoider (fettsyraamidhydrolas (FAAH), monoacylglycerollipas och diacylglycerollipas) kan bidra till försämrad kolonmotilitet. Hämning av dessa enzymer ökar den endocannabinoida potentialen och minskar därmed passagen genom tjocktarmen. I en serie fall utvärderades aktiviteten hos fettsyraamidhydrolas hos patienter med förstoppning mot bakgrund av fördröjd tarmtransit. Jämfört med kontrollprover hittades högre nivåer av anandamid, 2-arakidonoylglycerol och palmitoyletanolamid (omvänt relaterade till FAAH) i serumet hos patienter med fördröjd tarmtransitering, vilket bekräftar - låga FAAH-nivåer bidrar till fördröjd tarmtransitering. Dessutom har patienter med fördröjd tarmtransit ökat CB1-uttryck i myenteriska nervfibrer, vilket tyder på ökad känslighet för endocannabinoider.

Trots dessa resultat visade en rikstäckande genomgång av den tillgängliga databasen att cannabisanvändning var förknippad med minskad förstoppning. Denna avvikelse kan bero på skillnader i bedömningen av leveranssättet för cannabis (inandad eller intagen) eller med dosen. Dessutom kan CBD hämma CB1, vilket innebär att olika formuleringar med förändrade CBD/THC-förhållanden kan dämpa CB1-medierad aktivitet. Sammantaget tyder uppgifterna på att ECS påverkar kolonmotiliteten och kan vara ett effektivt mål vid behandling av kolonmotilitetsstörningar.

Cannabis och irritabelt tarmsyndrom
Patogenesen av irritabelt tarmsyndrom (IBS) inkluderar störningar i hjärn-tarmaxeln, förändringar i GI-motilitet, visceral överkänslighet, lågintensiv inflammation, immundysreglering och tarmdysbios. Med tanke på ECS:s interaktioner med många av dessa processer kan vi dra slutsatsen att förändringar i ECS:s tonus kan påverka patogenesen vid IBS. Studier på möss har t.ex. bidragit till att påvisa direkt eller indirekt aktivering av CB1- och sannolikt CB2-receptorer, som kan hämma visceral känslighet och smärta. Följaktligen minskar CB1-uttrycket under stressförhållanden, och visceral hyperalgesi noteras efter applicering av CB1-antagonist (WIN 55,212-2). CB1-aktivering påverkar också andra smärtvägar utanför ECS. Lågt CB1-uttryck i dorsalradikulär ganglion leder till ökat uttryck av den potentiella receptorn för transient katjonkanal (subfamilj V, medlem 1). Dessa data tyder på att det finns en koppling mellan ECS och vanilloidsystemet som ansvarar för känsel och smärta, vilket i sin tur indikerar en roll för CB1 i smärtupplevelsen.
JW569S4JsP

Det har föreslagits att ECS sensitiseras i ett inflammatoriskt eller hyperalgesiskt tillstånd genom modulering av CB2-uttryck. Detta är mycket viktigt eftersom patienter med IBS vanligtvis har en samtidig låggradig tarminflammation. Studier på råttor med kolit stöder denna observation. Administrering av CB2-agonisten (PF-03550096) ökade t.ex. smärttröskeln som svar på tarmutspänning, vilket var dos- och vägberoende. CB2-aktivering kan också hämma andra inflammatoriska mediatorer, inklusive bradykinin, som är ansvarig för inflammationsinducerad smärta. Förutom den direkta effekten på cannabinoidreceptorer kan modifiering av nedbrytande enzymer också påverka IBS-symtom. Hos möss med visceral inflammation (framkallad av ättiksyra) och smärta orsakad av utspänning hade FAAH-hämmare och monoacylglycerollipas en smärtstillande effekt, vilket minskade inflammationsframkallad smärta och höjde tröskeln för smärtupplevelse på grund av utspänning av tarmen. ECS kontrollerar alltså smärtupplevelsen under fysiologiska förhållanden och vid inflammatoriska tillstånd.

Det finns endast ett fåtal studier som undersöker ECS roll hos patienter med IBS. Till exempel studerade patienter med IBS med 2 varianter av CNR1-genen och patienter utan IBS tunn- och tjocktarmstransit med hjälp av scintigrafi som svar på isobarisk distension av tjocktarmen. Forskarna fann ett signifikant samband mellan CNR1-genens polymorfism (rs806378-allelen) och snabbare kolonpassage hos patienter med IBS med diarré (IBS-d). Det fanns också ett samband mellan denna genvariant och flatulens men inte smärta, vilket bekräftar cannabinoidreceptorernas roll i regleringen av motilitet och känslighet. Moduleringen av ECS med dronabinol utvärderades också hos 75 patienter med olika subtyper av IBS och ECS-genpolymorfismer. Oavsett IBS-subtyp minskade dronabinol motilitetsindex i proximala kolon på fastande mage jämfört med placebo, även om den största effekten sågs hos patienter med IBS-D. I en annan randomiserad studie utvärderades single nucleotide polymorphisms i generna CNR1 rs806378 och FAAH rs324420 hos patienter med IBS-D. I denna studie visade dock dronabinol ingen statistiskt signifikant effekt på transit. Hos försökspersoner utan IBS hämmade dronabinol kolonmotiliteten efter en måltid, vilket tidigare observerats hos patienter med IBS, men dessa försökspersoner hade en ökad smärttröskel för tarmspänning. Resultaten tyder på att svaret på cannabinoider verkar vara olika hos IBS-patienter och friska försökspersoner.

CB2 kan också modulera inflammation och smärta hos patienter med IBS. Kosttillskott med polydatin och palmitoyletanolamid (strukturellt besläktat med anandamid) under 12 veckor hos patienter med IBS medförde en minskning av svårighetsgraden av buksmärta jämfört med placebo. Dessa patienter hade också ett högre antal mastceller i tarmslemhinnan och högre nivåer av CB2-uttryck.

En nyligen genomförd studie av Dothel et al. visade ökade nivåer av μ-opioidreceptor, CB2-messenger-RNA och -protein samt β-endorfin i biopsier från kolonens slemhinnor hos patienter med IBS jämfört med asymtomatiska försökspersoner, med högre nivåer av CB2-messenger-RNA i biopsier från slemhinnor från kvinnor än från män. I den asymtomatiska kontrollgruppen hade män däremot ett högre uttryck av CB2 än kvinnor. Dessa resultat tyder på att cannabinoider via CB2 kan påverka immunmedierad visceral smärta. Även om cannabinoider kan vara viktiga vid behandling av dysmotoriska störningar används de ännu inte i praktiken eftersom ytterligare forskning behövs.

Effekt av cannabis på tarmmikrobiomet
Cannabis tros ha förmågan att modifiera tarmmikrobiomet (IM) och används som sådan vid behandling av olika tillstånd som är förknippade med tarmdysbios. I en rikstäckande databasanalys av sjukhuspatienter var t.ex. cannabisanvändning (inklusive beroende och oberoende användning) förknippad med en signifikant 28% minskad risk (med 28%) för Clostridioides difficile-infektion hos sjukhuspatienter jämfört med dem som inte använde det. Det finns dock få uppgifter om den övergripande effekten av cannabis på IM, särskilt eftersom prekliniska studier av cannabinoidreceptoragonister och -antagonister har gett inkonsekventa resultat. På grund av den begränsade medicinska tillsynen och bristen på standardisering har det dessutom förekommit rapporter om kontaminering av medicinsk cannabis med bakterie- och svamppatogener, vilket har lett till berättigad oro för dess negativa effekter på IM-sammansättningen.
18fDkg0lxQ

Trots de befintliga hindren och begränsningarna har det ändå genomförts flera studier om IM och dess koppling till cannabisintag. Man fann att ECS kan spela en viktig roll när det gäller att modulera känslan av visceral smärta hos patienter med tarmdysbios, vilket är en viktig patogenetisk faktor vid funktionella gastrointestinala störningar. Administrering av Lactobacillus acidophilus-stammar resulterade i ökat uttryck av CB2- och μ-opioidreceptorer i tarmepitelceller hos råttor med inducerad intestinal överkänslighet. IM kan således förstärka eller modifiera uppfattningen av visceral smärta genom ECS och vara involverad i behandlingsstrategier för funktionella gastrointestinala störningar.

Studier på möss har visat att IM påverkar ämnesomsättningen genom att påverka ECS-tonen i tarmen. Dysbios som utvecklas som ett svar på en fettrik kost kan öka ECS-tonen, modulera tarmens permeabilitet och leda till efterföljande ökningar av lipopolysackaridnivåerna i plasma som bidrar till metaboliska störningar och inflammation. Den föreslagna endocannabinoid-LPS-regleringsslingan är förmodligen beroende av genetiska och miljömässiga faktorer som t.ex. kost. ECS kan alltså vara en faktor som kopplar tarmdysbios till fetma. Denna teori stöds av det ökade förhållandet mellan Firmicutes och Bacteroidetes som observerats i THC-behandlade möss med dietinducerad fetma. Dessa resultat tyder på att THC kan påverka IM och fetma, men ytterligare forskning i denna riktning behövs.
 
Top